När jag var i tonåren sa jag till mig själv att när jag blev stor skulle jag absolut inte bli lika lättirriterad som pappa. Men ska sanningen fram så har jag nog blivit precis så som jag inte ville bli. Jag blir lätt irriterad och ibland kan irritationen sitta i ganska länge. Eller ganska mycket länge. Eller jätte-jätte-länge. Nu pratar jag inte om småsaker som när människor trycker på hissknappen fast den redan lyser, eller om småbarnsmammor som går i bredd med barnvagnarna så att mötande fotgängare får gå ut i leran bredvid trottoaren, eller om ungdomar som vägrar upplåta sina platser i bussen till gamlingar som inte orkar stå, eller om folk som sär skriver var och vart annat ord, eller om envisa telefonförsäljare, eller om folk som inte kan köra i rondell, eller om hundägare som inte plockar upp sin skit, eller om…

Listan på små irritationsmoment i tillvaron kan göras lång, men det är inte där skon klämmer. Nej, jag pratar om människor som uttalar sig om saker som de inte har en aning om. De som lever sina liv med skygglappar och tror att alla andra tänker, känner och reagerar precis som de. Och det är speciellt inom två områden där korkade synpunkter får mig att gå i taket: självmord och sexuella övergrepp. Två områden som jag har ganska stor erfarenhet av, både från mina egna upplevelser och från de människor jag fått kontakt med under de senaste åren. Nu ska jag inte gå in på några detaljer, men i helgen hade jag orsak att gå i taket då jag möttes av ytterst naiva synpunkter på Facebook angående Emil Forselius självmord. Jag har oerhört svårt för att respektera andras åsikter när de bygger på okunskap, naivitet och bristande empati. Om man inte bryr sig om att ta reda på fakta, kan man lika gärna vara tyst. Så det så.

För att råda bot på helgens uppkomna ilska var jag tvungen att agera. Så strax före åtta på lördagsmorgonen gav jag mig ut på en mastodontpromenad och jag kom faktiskt inte hem förrän efter lunch. Mitt enda sällskap var tankarna och självklart… min lilleputtkamera.

Sent på fredagseftermiddagen hade vi ett produktionsmöte på Malmö Brandkår där jag presenterad ett manusförslag till en filmsnutt med hedersbrandchef Jan Malmsjö som vi ska spela in i slutet av mars. Självklart var Bella med på mötet och jag blev smått förälskad. Och kärleken var besvarad, i alla fall under några minuter. Brandbella har nu fått en alldeles egen plats i mitt hjärta.

Under den senaste månaden har jag börjat sonderat terrängen för framtida finansiering av mitt drömprojekt. Och jag ser en klar problematik för oss entreprenörer som redan driver egna företag och samtidigt har starka idéer av social karaktär. Jag är så innerligt trött på allt prat om kommersiella intressen och ifrågasättande av drivkrafter. Ju mer kunskap jag får om ”branschen”, desto större blir min övertygelse om att de mindre idéerna idag, kommer att få störst betydelse imorgon.

Jag tror på den lilla människan som inte drivs av pengar och prestige, utan vill göra något kreativt som kan skapa en social skillnad. Sverige och världen har ett enormt behov av sociala entreprenörer och det borde finnas en företagsform som är av ideell karaktär där man ändå kan dra nytta av de skatteregler som gäller för vanliga företag.

Jag blir upprörd när jag tänker på hur många fantastiska idéer som har kvävts på grund av ett stelbent och gammalmodigt regelverk. Nej, nu behövs det en radikal förändring där socialt entreprenörskap premieras och där fler eldsjälar får hjälp med att förverkliga sina idéer.

Mina syskonbarn Jolle, Matte, Danne och Chrille får symbolisera inläggets karaktär.

Några jobbiga dagar har passerat. I söndags tittade jag på ”Sleepers”, en film jag sett flera gånger tidigare. Och jag vet inte varför jag måste se den igen, för reaktionen blir alltid den samma. Filmen handlar om fyra pojkar som hamnar på en ungdomsvårdsskola där de utsätts för misshandel och sexuella övergrepp av vakterna. Det sker ofta i en mörk och skrämmande källare och det är så många känslor och minnen som väcks till liv när bilderna spelas upp framför mig. Det känns precis som om tiden stannar upp och jag är tillbaks i scoutlyorna under kyrkan tillsammans med min egen baneman. Jag är glad att jag har kommit så långt i min utveckling att jag numera kan gråta och tillåta mig att känna som jag gör.

Lite senare på söndagen tittade jag på ”This is it” med Michael Jackson. Och jag blev glatt överraskad för att filmen var så bra. Jag hade nog väntat mig en dokumentär med snabba och röriga klipp à la dagens musikvideor, men det här var något helt annat. Hela låtar utan avbrott, långa svepande klipp och en omsorgsfull varm inramning. Jag kan inte göra annat än att ge filmen fem stjärnor av fem möjliga. Jag vet inte riktigt vad det är hos den här mannen som berör mig så starkt, men jag kunde omöjligtvis hålla tårarna tillbaka. Michael Jackson utstrålar så mycket sorg, tomhet och vilsenhet att det fyller ens hjärta upp till bredden. Och för korta stunder känner man igen sig och inser att vi människor kanske inte är så olika trots allt. Oavsett karriär, status och handlingar. Michael är borta, men musiken lever vidare och kommer alltid att ta mig tillbaka till 80-talets hektiska prestigejakt och till alla de människor som då var en del av mitt liv. Och hur framtiden än kommer att se ut så kan ingen ta just det ifrån mig i alla fall. Minnena alltså.

Kevin Bacon spelar den sadistiska förövaren i “Sleepers”.

Sedan i tisdags har jag förberett mig inför min kanske största utmaningen hittills i livet. I alla fall om man tar hänsyn till hur tillvaron ser ut i dag. Det är många känslor förknippade med det som väntar, men jag är fast besluten att trotsa den lilla djävul som sitter på min axel och talar om hur illa det kommer att gå. Ska sanningen fram så har jag redan vunnit, oavsett vad resultatet blir, och allt utöver detta är grädde på moset. Jag har fått en hel del bekräftat och jag vet att jag är på rätt väg. Hur den kommer att se ut vet jag inte idag, men jag har nog aldrig varit så säker på vad jag vill och ska göra.

Jag vill också passa på och slå ett slag för min bok. Den är nämligen med på AdLibris stora bokrea och kan inhandlas till det facila priset av 55 kr, inbunden och klar.

Det händer mycket i tillvaron just nu. Det rör sig under stenarna och pusselbitarna faller på plats, en efter en. Just nu klipper jag en lite informationsfilm om drömprojektet där jag berättar lite om bakgrunden och försöker beskriva vad det egentligen handlar om. Och samtidigt visa prov på det rörliga mediets överlägsenhet och vad man hinner göra under bara ett par dagars arbete. Nu är det inga konstigheter med själva filmen, men jag tog mig nog lite vatten över huvudet i mitt val av klippbilder. Jag använder nämligen gamla klipp som ligger utspridda på 8 olika terabytediskar. Det tar sin lilla tid att hitta just det jag letar efter.

Idag hade vi ett litet produktionsmöte på Malmö Opera. Jag är ju engagerad i ett projekt som har premiär helgen 23-25 april. Från början skulle jag bara producera några filmer till arrangemanget, men efter att ha blivit frestad med diverse förmåner tackade jag ja till att även arbeta i kontrollrummet under de fem konserter det gäller. Spännande och utmanande vill jag mena.

Och idag kom då Blu-ray-skivan jag längtat efter så länge. ”This is it” med Michael Jackson. På fredag kväll stänger jag av datorer och telefoner och intar favoritfåtöljen framför 46-tummaren. Och gudnåde den som vågar ringa på ytterdörren just då.

Jan-Ingemar och Petra på Malmö Opera.

Jag vaknade strax före sex, pigg och inspirerad. Det blev en halvonyttig frukost framför teven och måndagens inspelade avsnitt av Medium. Jag älskar lördagsmornar utan planerade aktiviteter. Att bara få ta det lugnt och låta dagen sakta formas inom en. Utan massa måsten och krav. Under reklampausen fick jag en melodi i huvudet och jag var tvungen att pausa och sjunga in den på digitalspelaren så att den inte skulle komma på villovägar.

En halvtimme senare äntrade jag tröskeln till kontoret med ambitionen att vara kreativ, åtminstone på förmiddagen. Jag startade upp musikstudion och satte mig vid synten. Och vips var både inspiration och koncentration borta. Hur jag än försökte kunde jag inte låta bli att försvinna bort i tankarna till sommaren och Skummeslöv. Allt kändes så verkligt, dofterna av sand, daggfyllt gräs och tång, vindens sus i tallarna, bruset av havet, den värmande solen i ansiktet och lyckan över att få vandra där i paradiset.

Åh, vad jag längtar.

Igår var det en riktig skrotdag. I negativ mening. Jag kunde inte låta bli att gnälla och beklaga mig lite i bloggen, men ska sanningen fram så vände det som fort jag hade publicerat inlägget. Ett positivt besked kom på telefonen och idag fortsatte det med ytterligare ljuspunkter på mailen.

Idag har det också varit en riktigt skrotdag. I positiv mening. På förmiddagen jobbade jag med drömprojektets affärsplan och efter lunch var Ola uppe för att skriva på bunten med bokslutspapper. Och som vanligt blev det en trevlig eftermiddagsfika med kaffe och kärleksmums.

Lite senare bar det av till revisorn med bokslutet och efter det skrotade det till sig ordentligt. Min vän och fotokollega Joakim höll nämligen vernissage på sitt galleri i Västra Hamnen där han visade upp sin fotoutställning ”Skrot”. Härliga bilder, fantastiska färger och en alltid lika inspirerande Joakim satte verkligen en positiv knorr på veckans sista arbetsdag.

Det har varit en vecka som verkligen gått i vågor. Den började bra, allt flöt på och flera positiva besked gjorde mig både glad och stolt. Sedan har det mesta gått snett i form av missförstånd, bristande kommunikation och negativa besked. Just nu känns det som om jag måste börja om från början på flera fronter och försöka hitta andra infallsvinklar för att lyckas. Just nu har jag ingen större energi för det och skjuter nog på uppgiften till nästa vecka. Ibland är det bra att få lite distans till saker och ting innan man handlar. Nu tänker jag klamra mig fast vid de ljusglimtar som fortfarande syns, ta ett steg tillbaka och smida planer för nästa offensiv. För jag är ju trots allt en envis entreprenör och överlevare. Det är jag ett levande bevis för. Och jag ska ta mig fan lotsa både projekt och idéer i hamn.

Tre elefanter i hörnskåpet i stugan i Skummeslöv. De får representera envishet, styrka och målmedvetenhet. Egenskaper som jag tror mig besitta ganska väl.

Sedan ett halvår kör jag måndagar som lördagar. Jag tar det lite lugnt och gör bara det som faller mig in. Försöker undvika möten och måsten och samlar istället kraft och inspiration för resten av veckan. Jag jobbar nästan alltid på helgerna och förr var jag oftast utslagen på måndagar. Det var mörka dagar där både inspiration och livsglädje lyste med sin frånvaro. Så numera är måndagar mina lördagar. Bara så ni vet alltså.

För övrigt blev det en extra intensiv arbetshelg. Tre fulla dagar av redigering och klipparbete. Och på söndagen var jag på brandkåren och diskuterade ett nytt uppdrag. Jag har inte riktigt fattat det än, men det verkar som om jag ska filma en av Sveriges största skådespelare och artister. För övrigt en av mina stora förebilder när det gäller rolltolkning och artistisk talang. Det handlar om en pytteliten produktion, men projektet är spännande. Och självklart lite skrämmande.

Efter mötet på brandkåren gick Elin och jag upp till Café Mäster Hans och käkade Malmös godaste semlor. Nu var det inte för semlorna vi träffades, utan för att diskutera fortsättningen av mitt drömprojekt. Söndagen var ju sista dagen för utvärderingsgruppen att komma med feedback och då passade det bra att börja planera för nästa steg. 20 snälla Facebook-vänner har engagerat sig och kommit med värdefulla synpunkter och tips. Tusen tack för det.

Igår blev mitt senaste uppdrag officiellt på kanal100.se. Så nu kan jag skriva några ord om det här också. Natten till den 14 januari brann det på Buhres Fisk i Kivik. Ett 25-årigt livsverk slogs i spillror på några timmar bara för att någon sjuk person ansåg sig ha rätten till det. Som ett led i arbetet med att skapa en ny framtid har jag nu fått i uppdrag att producera en dokumentär webb-tv-serie om den svåra vägen tillbaka. Så nu vet ni vad alla kryptiska inlägg har handlat om.

Petra, Elin och Jan-Ingemar på Malmö Brandkår. Man kan kanske tro att detta möte hade något med uppdraget i Kivik att göra, men så är inte fallet. Det handlade om Malmö Brandkårs Orkesters jubileumsgala på Malmö Opera i slutet av april.