Bergmania

Efter några månader av ovisshet börjar tillvaron stabiliseras. I december fick jag både negativa och positiva besked. Mina ansökningar om finansieringsstöd från Brottsofferfonden och Socialstyrelsen fick avslag och under ett par veckor kändes det mesta hopplöst. Men sedan kom ett glädjande besked från Hugo Stenbecks Stiftelse att de stöttar mitt arbete under ytterligare en period med start i april. Så då var bara frågan hur jag skulle överleva till dess.

I början av januari gjorde jag ett upprop på Facebook med hänvisning till bloggen där jag i förra inlägget sökte uppdrag. Och det gav snabbt resultat och jag fick lite jobb. Nu är det också klart att jag får produktionsstöd för filmprojektet ”Vem lyssnar på ett barn?” som jag kommer att jobba med halvtid under februari, mars och april. Jag har också fått ett litet skrivstipendium så att jag kan fortsätta skriva på min roman. I maj blir projektet ”Army of survivors” officiellt och under sommaren ska jag spela in resterande sex kortdokumentärer som ska ingå i projektet. Även om allt inte är 100 % spikat ännu så ser framtiden betydligt ljusare ut nu än tidigare.

Just nu känns tillvaron lite som att åka in på en återvändsgata och inte hitta backen. Jag har fått avslag på alla mina tre ansökningar och står nu helt utan finansiering fram till april då Hugo Stenbecks Stiftelse kommer att stötta mig ytterligare en period för att jag ska kunna sjösätta nästa fas i projektet – Army of survivors. Nu gäller det att försöka överleva till dess. Jag har därför skapat en jobbansökan direkt här på bloggen där jag erbjuder min kunskap och erfarenhet inom speciellt tre områden. Läs mer under rubriken ”Uppdrag sökes” uppe på menyn. Välkommen med din intresseanmälan.

Den här bilden tog jag för en vecka sedan på paradisstranden.

Förr om åren var jag ganska duktig på att skriva innehållsrika årskrönikor här på bloggen. Men det är jag inte längre. Det är bara att konstatera att ett år har passerat och ett nytt har börjat. Men om jag ändå ska titta tillbaka på 2011 så var det ett ganska innehållsrikt år. Jag producerade film åt Europeiska Socialfonden, jag var med och startade stiftelsen Believe, jag blev mordhotad för mitt arbete med Kanal 24, elaka hackare gjorde intrång på mina filmservrar, jag fick ekonomiskt stöd från Hugos Stenbecks Stiftelse, jag fick Trasdockans pris i konkurrens med Patrik Sjöberg, jag var initiativtagare till projektet ”Army of survivors”, jag startade en arbetsgrupp för film- och utbildningsprojektet ”Mitt hemliga rum”, jag sa upp min bostadslägenhet och flyttade in i studion (för att spara pengar), jag var med i tre radioprogram och sju tidningar, jag började skriva på romanen ”Liams revansch”, jag gjorde comeback på trumpeten efter 30 års uppehåll. Och så producerade jag 26 kortdokumentärer och reportage som tillsammans med alla andra filmer på Kanal 24 nu har visats över 100 000 gånger för 25 000 unika besökare. Så även om jag har svårt att vara nöjd med mig själv och det jag gör så måste jag ändå inse att det var en ganska bra insats.

Hur ser då framtiden ut? Ja, just nu vet jag inte. Jag har fått avslag på två ansökningar om finansiering och väntar svar på den tredje. Just nu gäller det först och främst att få in pengar så att jag kan spela in de sex sista filmerna för ”Army of survivors” och komplettera internetsajten jag har byggt för projektet. Den 1:a maj ska allt vara klart och då blir ”Army of survivors” officiellt med sina 24 informatörer, tre föreläsare och sex temafilmer. Det positiva är att jag kommer att få fortsatt stöd från Hugo Stenbecks Stiftelse från och med april. Det gäller bara att överleva till dess. I värsta fall måste jag lägga alla sociala projekt på is och försöka hitta några ”vanliga” uppdrag som ger lite pengar. Exempelvis som under mellandagarna då jag hade IT-jobb för Västerås stad och för Daniel Bäck Golf Academy i Stockholm. I slutet av januari har jag ett möte angående en viktig dokumentärfilm och om den blir av så skulle det kunna bidra till mat och husrum under det första kvartalet. Så jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

När det gäller min trumpetcomeback så har jag bestämt mig för att satsa seriöst under 2012. Jag har rakat av mig hamsterskägget och lagt upp en övningsplan för året. Målet är att komma upp i totalt 500 timmars träning, men jag ska ta det försiktigt och försöka lära av höstens mindre lyckade insats och resultat. Jag var alldeles för ivrig och ville för mycket. Det går inte att öva 10 timmar i veckan när man inte har spelat på 30 år, i alla fall inte om man har passerat 50. Jag måste ha större tålamod och träna mycket smartare. Under de kommande 10 veckorna ska jag därför bara köra 5 timmar i veckan och sedan successivt öka träningsdosen under resten av året.

Bjärehalvön med Hovs Hallar längst ut på udden. Bilden tog jag från stranden i Skummeslöv på nyårsafton 2011.

Som traditionen bjuder önskar jag och mina lätt schizofrena bröder en god jul och ett gott nytt år.

(Klicka på bilden för större format)

Under de senaste veckorna har jag förstått hur viktig min nya bok kommer att bli. Eftersom den delvis berättar om övergrepp som är vanliga, men som de utsatta definitivt inte pratar om så kan nog många känna igen sig i berättelsen och förstå att de inte är ensamma. Jag får ofta frågan hur mycket av bokens handling som bygger på mitt eget liv och då brukar jag svara ganska mycket. Men exakt vilka delar det handlar om kommer jag självklart inte avslöja. Att jag inte blev en av världens bästa trumpetare är ju ett faktum, men mycket av händelser, känslor och tankar är mina egna. Efter samtal med min skrivcoach och min eventuella förläggare (har inte bestämt mig ännu) lutar det åt att jag kommer skriva tre böcker om Liam Berg. Så den trilogi jag aviserade i förordet till min självbiografiska roman ersätts förmodligen med berättelsen om det trumpetspelande underbarnet Liam, hans uppväxt och om svårigheterna han gick igenom som vuxen.

Tekniken jag använder när jag skriver går emot gängse regler. Nästan alla författartips säger att man ska skriva utan att tänka. När man sedan är klar med huvuddragen i boken kan man börja justera och redigera. Men jag gör tvärt om. Jag börjar med att skriva minst en halv A4-sida på morgonen. Sedan redigerar jag texten tills jag är någorlunda nöjd. Därefter får texten ligga och gro fram till sen eftermiddag. Då lägger jag ett par timmar till på att redigera det jag skrivit. Jag formulerar om, hittar synonymer och tar bort. Jag är också noga med att ta död på så många älsklingar som möjligt (kill your darlings). Jag är svag för tårar och de brukar förekomma ganska rikligt i mina texter. Sedan lägger jag ytterligare någon kvällstimme på att jobba med texten. Det första jag gör på morgonen dagen efter är att gå över texten ytterligare en gång och göra de sista ändringarna. Först när jag känner att texten är läsbar går jag vidare och börjar skriva på nästa stycke. Då vet jag att den text jag lämnar är någorlunda klar och då blir det roligare att skriva vidare. Sedan händer det ganska ofta att jag går tillbaka i texten och skriver om för att det ska harmonisera med handlingen längre fram. Ibland går jag också tillbaka och planterar något som återkommer senare i boken. Det här är ett skrivsätt som passar mig, men det är väl en smaksak och upp till var och en att hitta en form som man trivs med.

Jag kommer lite då och då att lägga ut smakprov på det jag skriver. Här kommer det första:

Liam Berg, 12 år.

Idag är det två år sedan Danne och Amelie gifte sig. Det firar jag genom att slå ett slag för den kanske bästa bröllopsfilmen som någonsin producerats. I alla fall av mig.

Grattis på bröllopsdagen!

Medverkande: Dan Stenqvist, Amelie Olofsson
Manus, regi, foto och klipp: Thor-Björn Bergman

Det är inte nog med att jag har blivit hotad till livet för mitt arbete med Kanal 24. Det är inte nog med att jag lever under existensminimum på grund av mitt sociala engagemang och inte ens har råd att köpa nya glas till mina glasögon. Och det är inte nog med att jag ständigt bär på en oro inför framtiden. Jag ska dessutom ideligen behöva möta människors fördomar om oss män som valt att arbeta inom detta tabubelagda område som sexuella övergrepp är.

För några veckor sedan mötte jag en känd journalist som sa till mig att om en kvinna hade startat och ensam drivit Kanal 24 så hade hon suttit i varenda morgonsoffa, omskrivits i alla tidningar och fått all den finansiering och allt det stöd hon hade behövt för sitt arbete. Men så är det inte för oss män. Här kan man definitivt pratat om omvänd könsdiskriminering. Min terapeut frågade mig i veckan vad jag trodde att det berodde på och jag är ganska säker på att en av orsakerna är myten om att offer själva blir förövare. Är du man och arbetar med de här frågorna, och dessutom själv varit utsatt, så måste det ju ligga en hund begraven. Men hallå! Eftersom minst 70 % av alla offer för sexuella övergrepp är kvinnor så måste ju i så fall kvinnliga förövare vara i stark prioritet ute i samhället. Men så är det inte och därför faller myten som ett korthus i storm.

Enligt en vän och kollega till mig som också arbetar med dessa frågor (och är man) är en annan orsak att styrka inte går inte ihop med offerrollen. Ett offer ska vara svagt och om man gjort resan från offer till hjälte är man ännu mer dubiös. Hans teori är att man måste spela svag om man vill hamna i media. Styrka är stötande – svaghet är sympatiskt och öppnar hjärtan, plånböcker och andra former av stöd.

Jag frågar mig dagligen om de projekt jag driver är värda det pris jag får betala och just nu är svaret ett rungande ”nej”. Men så tänker jag på alla 100-tals mail jag fått som vittnar om hur mycket mina filmer betyder och då blir jag lite tveksam. Exempelvis efter att jag hade läst mailet från 19-åringen som efter att ha sett filmen Lille Niclas valde att inte ta sitt liv som han hade planerat utan istället ta kontakt med kuratorn och för första gången i sitt liv berätta om vad som hände honom som liten.

Nu ska man ha i åtanken att det finns undantag som bekräftar regeln. Alla organisationer ser inte före detta utsatta män som enbart något suspekt utan förstår nyttan och värdet i våra gärningar. En av dem är Hugo Stenbecks Stiftelse som delvis har finansierat mitt arbete under 2011. Oavsett fortsatt stöd eller inte så har deras insats betytt enormt mycket för både mig och alla de 1000-tals människor som berörts och upprörts av de filmer jag har producerat.

När livet känns tröstlöst och mörkret omfamnar kropp och själ brukar jag gå in och läsa alla de kommentarer jag har fått under åren, exempelvis efter att min självbiografiska roman kom ut 2007. Och det är speciellt ett brev som betyder extra mycket. Ett brev från en människa som till vissa delar har varit avgörande för min existens. Han var bara ett barn när vi träffades, men är idag en man i sina bästa år.

”Fick din bok igår, tack så jättemycket. Jag har redan läst ut den och jag måste erkänna att jag inte kunde lägga den åt sidan förrän jag var på sista sidan. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att hålla tårarna tillbaka vid flera tillfällen, samtidigt som jag känner igen mig vid andra där jag log varmt. Många av mina bästa barndomsminnen har varit med dig Tolle, och jag minns än idag hur svårt det var att skiljas åt. Minns du att du gjorde en kalender åt mig så att jag kunde kryssa av dagarna tills vi fick ses igen? Om jag någonsin skriver en bok så skulle jag nämna dig som en av de vänligaste och snällaste människor jag någonsin mött.”

Jag har inte på något sätt varit guds bästa barn under mitt liv, men jag inser i alla fall att jag har gjort en del bra saker. Jag fick just mail från killen som skrev brevet där han berättar om hur livet ser ut idag. Och bättre julklapp kan jag nog inte få.

”Jag har nog aldrig mått bättre. Mitt liv har varit som en saga sen jag skruvade på korken. Jag har träffat en underbar kvinna och vi gifter oss väldigt snart. Känner mig som den lyckligaste mannen på jorden.”

Idag är det två månader sedan jag letade upp min gamla kornett efter 25 års vila på vinden. Jag har många gånger funderat på varför jag utsätter mig för denna plåga, men har trots motgångar lyckats hålla mig till planen. Det känns som om det var ljusår sedan jag spelade andra satsen av Josef Haydns trumpetkonsert som inträdesprov till musiklinjen på SVF. Och blev antagen.

Här kommer träningsrapporten som visar total statistik från starten den 17 oktober. Siffrorna inom parentes avser förra rapporten.

Antal övningspass: 100 st (56)
Antal timmars övning: 58,5 tim (30,5)
Medeltal per vecka: 6,7 tim (6,7)
Formmedel: 1,18 av 5 möjliga (1,16)

Under de senaste månaderna har jag kommit ytterligare en bit i min personliga utveckling och i min strävan efter att bli en hel människa. Jag har äntligen kunnat berätta om det som hände när jag var i tonåren, alltså när jag blev utsatt för övergrepp den tredje gången. Just den här händelsen har alltid omgärdats av en extra stor skuld och skam. Dels för att jag var så pass ”vuxen” när det hände, dels för att jag till en början var aktiv och tog egna initiativ och dels för att jag tillät någon att utnyttja mig en tredje gång. Jag har därför alltid trott att det var mitt eget fel. Och den känslan lever kvar i mig än i dag. Samtidigt som mitt förnuft säger att det absolut inte var mitt fel så går det inte att få bort skuldkänslorna ur kroppen. Men jag var ett barn och oavsett vad jag gjorde eller vilka initiativ jag tog så är det alltid den vuxnes skyldighet att säga nej.

Jag bestämde mig för att avslöja min tonårshistoria när jag höll på att producera den sista delen i filmserien ”Fyra nyanser av svart”. Och det var ett svårt beslut som sakta växte fram under samtalen med min terapeut. Det första steget var att avslöja att den förövare jag intervjuade i tredje delen i filmserien var samma man som förgrep sig på mig fram tills det att jag var 15 år. Jag hade alltså intervjuat min egen förövare. Visserligen har jag aldrig uppfattat honom som förövare. Och gör det fortfarande inte. Vi umgås än idag, dock sporadiskt och helt enligt mina villkor, men förnuftet säger mig att en förövare är precis vad han är. Det går aldrig att prata bort det faktum att han utnyttjade min nyfikenhet, min sårbarhet och mitt stora behov av bekräftelse. (Filmserien kan ses här)

Men historien tar absolut inte slut med filmserien. Jag har under de senaste åren haft mängder av kontakter med män som har liknande historier i bagaget. Alltså där man har varit i yngre tonåren och haft en djup vänskapsrelation med någon människa som har varit äldre än man själv och där relationen långsamt glidit över i ett sexuellt förhållande. Gemensamt för alla dessa män har varit att de som vuxna fortfarande kände en stor skuld och skam för det som inträffade. Och ingen ville tala om det, i alla fall inte officiellt. Den enda som har gläntat på dörren till en liknande berättelse är den tidigare radioprataren Bosse Löthén som har skildrat sin historia i boken ”Jag älskar den pojken”. Bosse berättar också om händelserna i kortdokumentär ”Barnen i Dhaka” som jag har producerat för Kanal 24. (Filmen kan ses här)

Som näste steg i min läkningsprocess skriver jag nu på romanen ”Liams revansch”. Berättelsen bygger till stor del på mina egna upplevelser som tonåring och beslutet att skriva boken grundar sig i det faktum att ingen annan av de män som hade kontaktat mig ville berätta sin historia officiellt. Jag tycker att det är oerhört viktigt att skildra just den här sortens övergrepp som jag vet är mycket vanliga. Eftersom väldigt få av de utsatta upplever händelserna som övergrepp så förekommer nästan aldrig något avslöjande eller någon anmälan. Konsekvenserna blir dock lika allvarliga som efter andra mer tydliga övergrepp.

Man kan säga att romanen ”Liams revansch” innehåller en del av det jag hade velat berätta i filmen ”Stackars barn”. Nu verkar det som om den filmen inte blir så mycket mer än ett manusutkast. Men det spelar ingen roll. Att skriva en bok är så mycket enklare än att göra en film och huvudsaken är att jag får berätta de historier jag tycker är viktiga och som samtidigt hjälper mig att hitta rätt i tillvaron. Jag har redan ett förlag som är intresserade av att ge ut boken, men jag skulle nog hellre vilja integrera den i ett lite större sammanhang där intäkterna går till ett socialt projekt, exempelvis i vår stiftelse. Det kan vara ett projekt som hjälper unga människor att uttrycka känslor, tankar och upplevelser i ord, bild eller musik. Ett sådant upplägg skulle definitivt kännas gott i hjärtat.

I torsdags sände Kunskapskanalen en föreläsning av Sara Hedrenius, Röda Korset, om psykologisk första hjälp. Under föreläsningen visades delar ur filmen Slagfärdiga som jag producerat för Kanal 24, Röda Korset och Riksorganisationen Slagfärdiga. Filmen är delvis finansierad av stiftelsen Believe. Klicka på bilden för att se föreläsningen på UR Play.

(Hela filmen om Slagfärdiga kan ses på Kanal 24)