Jag måste erkänna att jag lider av dålig blogginspiration just nu. Det går verkligen i vågor. Under vissa stunder sjuder motivationen och orden flödar, men just nu är det så mycket annat som kämpar om uppmärksamheten. I lördags kom jag så äntligen ut på den första riktigt långa promenaden sedan jag blev sjuk. Det var enormt skönt. Och det var en fröjd att se så mycket snö i Pildammsparken. Jag hörde faktiskt en och annan vårfågel och känslan av att varmare tider väntar gjorde mig både glad och sprallig. Det är också skönt att förkylningen i stort sett är borta och att nacksmärtorna snart är ett minne blott. Nu känner jag mig faktiskt helt frisk igen. Nästan.

Igår var jag i Kivik och filmade för ett nytt projekt som sträcker sig flera månader framåt i tiden. Uppdraget är både spännande och utmanande. Och berörande och lite skrämmande. Under vissa stunder när jag filmade så kastades jag tillbaka till barndomen på ett högst obehagligt sätt. Det är otroligt hur kombinationen av dofter och synintryck kan framkalla så mycket minnen och känslor efter 40 års dvala. Tyvärr kan jag inte berätta något mer just nu, men lovar att återkomma så fort det känns rätt.

I kväll är det Doc Lounge som gäller. Det är premiär på Stefan Bergs dokumentärfilm om Ola Salo och det ska bli trevligt med lite sociala aktiviteter för en gång skull.

Den här veckan har varit turbulent. Höga berg och bråddjupa dalar. Det är högst enerverande att inte vara helt frisk. Jag skulle hellre vara jättesjuk och ligga däckad en kort tid än så här småkrasslig och inte riktigt på hugget så länge. I måndags var nacken nästan helt bra, men på tisdag morgon hade jag ont igen. Det är inte alls lika illa som tidigare, men det påverkar allt jag gör. I morgon är det en månad sedan det satte igång och nu börjar det bli lite påfrestande. Förkylningen är inne på sin andra vecka och jag är fortfarande jättetäppt och snuvig. Positivt är dock att jag slapp halsont den här gången vilket är en helt ny erfarenhet för mig.

Under veckan har en hel del hänt. Jag har utfört ett programmeringsuppdrag för Västerås kommun och jag har gjort ett ljudredigeringsjobb åt Frid & Freud. Sedan är två avtal om längre produktions- och konsultuppdrag till 95% i hamn. De kommer att pågå under minst sex månader och det var precis vad jag ville när jag skissade på drömscenariot i höstas. Om alla pusselbitar faller på plats så kan jag fortsätta att jobba med mitt drömprojekt utan att känna pressen av att behöva jaga nya uppdrag.

När det gäller drömprojektet så ligger det lite stilla just nu. En referensgrupp på 20 personer utvärderar nu den nya webbplatsen och detta pågår fram till den 15 februari. Sedan fortsätter jag arbetet med att försöka implementera de synpunkter och tips som kommit in. Jag har också fått ett första någorlunda positivt besked från en potentiell finansiär och vi ska diskutera vidare i slutet av februari. Annars är allt klart för att börja producera filmer till sajten. Om allt går i lås hoppas jag komma igång med detta till sommaren. Det börjar också trilla in en del kommentarer om projektet från människor som på ett eller annat sätt blivit insatta i vad det handlar om. “Vilken bra idé du har - önskar dig all framgång med den” var exempelvis Peter Jöbacks kommentar. Och jag känner väldigt starkt att jag är på rätt väg.

Nu ska jag iväg till revisorn och hämta alla bokslutspapper som styrelsen ska skriva under. Skönt att bokslutet snart är klart för den här gången.

Fyra nyanser av vitt. Ungefär som livet kan vara.

Jag hade bestämt mig för att inte arbeta idag, utan istället försöka kurera mig från förkylningen på bästa möjliga sätt. Men likt förbannat sitter jag här på kontoret ändå. Visserligen kände jag mig ganska okey på morgonen och febern lyste för första gången helt med sin frånvaro. Och det är faktiskt första dagen på nästan en vecka som jag inte knaprat Alvedon direkt när jag stigit ur sängen. Men jag lovar, jag ska inte bli långvarig här inne. Tur att jag bor nästgårds med kontoret.

I morgon måste jag åka till Kivik på ett möte. Igår fick jag en förfrågan angående ett intressant tv-projekt som måste påbörjas inom ett par dagar om det ska bli av. Sedan sträcker det sig nästan ett år framåt. Jag vet inte var mötet kommer att leda, men jag tar med mig lämplig utrustning för säkerhets skull.

Igår kväll kunde jag inte låta bli att lägga sista handen på drömprojektets webbplats. Nu är det bara småjusteringar kvar, sedan inväntar jag ytterligare synpunkter från referensgruppen. Den består nu av 16 personer och flera konstruktiva förslag har jag redan implementerat på sidan. Webbplatsen är utvecklad med Wordpress som bas, sedan har jag anpassat den helt efter mina behov och önskemål. Jag har ju programmerat på professionell nivå en hel del i mitt liv, men det skripspråk som Wordpress bygger på är jag tämligen usel på. Men efter ett par års anpassning av diverse php-baserade sajter har jag kommit till det stadium där jag någorlunda förstår vad det handlar om. På nya sajten har jag utvecklat ett 20-tal egna skriptsidor och det är faktiskt första gången. Man lär så länge man lever, trots att mer än halva livet passerat.

Strax innan jag gick hem igår fick jag ett ryck att städa på anslagstavlan i det rum där jag programmerar, administrerar och underhåller kundernas webbplatser. Under tio års tid har jag satt upp allt från fotografier, tidningsurklipp och tackkort, till dödsannonser, visitkort och minneslappar. Nu har jag rensat bort en del av det förflutna. 90% kastade jag i papparekorgen, resen är arkiverat för framtiden.

Anslagstavlan före utrensning.

Feberfrossa och dunkande huvudvärk. Egentligen skulle jag nog ligga nerbäddad, men hur ska jag kunna vila när jag just nu är så uppfylld av mitt drömprojekt. Jag brukar fnysa åt människor som ser ner på sociala nätverk utan att ens ha testat möjligheterna. Och efter gårdagen är jag ännu mer övertygad om dess beträffligheter. Var kan man annars på ett par timmar sätta ihop en grupp av människor som gladeligen vill hjälpa till med utvärdering och feedback? Nu är det 10 medlemmar i Facebook-gruppen som ska förhandstitta på projektsajten och ytterligare 6 har tackat ja till att medverka. En del känner jag bra, några har jag bara träffat någon enstaka gång och flera av dem har jag bara haft kontakt med på nätet. Är inte det fantastiskt?

Igår blev jag klar med texterna på den nya webbplatsen och med texterna till både den personliga och formella presentationen. Det gick så långt att jag började ändra formuleringar och ord som jag tidigare var nöjd med, för att sedan ändra tillbaka och sedan ändra igen. Då är det dags att säga stopp och låta andra säga sitt. Och det är precis vad nästa steg är. Nu har jag gått ut till ett 20-tal utvalda Facebook-vänner och bett om hjälp. De som vill ska få access till sajten och förhoppningsvis komma med lite värdefulla kommentarer, förslag och synpunkter.

Jag har också smugit igång arbetet med att skicka ut krokar till människor och organisationer. I går blev det ett brev till en känd artist som skulle vara guld värd för projektet och i morgon ska jag försöka få tag på socialminister Göran Hägglund. Jag skulle gärna vilja presentera mina idéer för honom och höra hans åsikter. Jag tror nämligen att det här projektet skulle kunna spara en hel del pengar åt samhället på sikt. Det som talar för att få träffa honom är att han tillbringade nästan 20 minuter i min monter på bokmässan 2008. Så han kanske kommer ihåg mig. Och vill han inte träffa mig kanske jag kan få honom att läsa presentationen och besöka sajten. Vi får se hur det går. Nu är bollen definitivt i rullning och inget kan stoppa den. Om jag inte blir sjuk och dör på kuppen vill säga.

Och där kommer vi in på nästa ämne. Det stavas f-ö-r-k-y-l-n-i-n-g. Igår kväll kändes allt toppen, men i morse vaknade jag med dunkande huvudvärk, snuva och nästäppa. Visserligen har jag nyst som en galning de senaste dagarna, man jag trodde det berodde på damm under terminalbordet. Men det var tydligen herr Baskelusk som ville komma till tals. Det är lite lustigt det här, men det börjar bli tradition. Det är nämligen sjätte året i rad jag blir sjuk i månadsskiftet januari/februari och jag vet inte riktigt vad det beror på. Kan de senaste veckornas nackbesvär ha en koppling till detta också, månne?

Göran, kommer du ihåg mig?

Det har varit en lördag full av arbete. Jag har jobbat vidare på webbplatsen, gjort klar projektets logotyp och filat lite mer på formuleringarna. Tänk vad ett utbytt ord kan göra mycket för sammanhanget. Normalt har jag uselt tålamod när jag skriver och vill gärna godkänna och släppa texterna så snabbt som möjligt, men nu är det andra bullar som gäller. Nu analyserar jag noggrant varje mening och dess sammanhang, och väger orden på vågskål innan jag tillåter mig att gå vidare. Sedan gör jag samma sak nästa dag, och nästa, och så fortsätter det, dag efter dag. När jag har läst igenom alla texter tre dagar i rad, utan att göra någon ny justering, så tänker jag släppa hemsidan till utvärderingsgruppen.

Idag fick jag ett mail från en gammal skolkamrat från tiden när jag pluggade musik på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping. Hon hade hittat mig på Stayfriends och hade varit inne här på bloggen och kikat runt lite. Jag kunde inte riktigt placera henne i minnet, men hon skrev en sak om mig som jag blev väldigt förvånad av att höra:

“Jag uppfattade väl dej lite som en av skolans innekillar, men du pratade ibland med mig och jag vet att jag uppskattade det mycket!”

Jag har aldrig vetat att någon har sett mig som “innekille”. Jag med min skam, mitt dåliga självförtroende och mina skuldkänslor. Men tänk vad man kan ta miste. Under tiden på SVF mådde jag väldigt dåligt, men jag var tydligen duktig på att dölja det. Jag är dock glad att jag verkade uppföra mig någorlunda anständigt i alla fall. Jag hade ju en otrevlig förmåga att kunna såra människor på den tiden.

Trots det vackra vädret tvingade jag mig ut en stund i vintersolen idag på eftermiddagen. Men det var inte alls så skönt som det såg ut. Det var kallt och rått och jag ville bara in i värmen och suga tag i projektet igen. Men jag satt en stund på favoritbänken i parken och väntade på våren, men den dök aldrig upp. Så jag traskade hem och vägde ord på vågskål istället. Våren kommer nog i sinom tid.

“Om man frågar vuxna övergreppsbarn, som har gjort sin historia officiell, om vad det var som gjorde att man till slut vågade berätta, så får man ofta svaret att någon annan vågade före. Och här har vi en viktig uppgift att fylla. Vi vill att så många som möjligt berättar sin historia så att all den skuld och skam som förknippas med ordet övergrepp försvinner. Hur det än gick till, hur du än upplevde det och hur du än kom ur det, så kommer aldrig någon skugga falla på dig. Aldrig någonsin.”

Det är fredag eftermiddag och jag känner att det är dags att lägga projektet på hyllan. I alla fall tills i morgon bitti. Den här veckan har jag verkligen kommit en bra bit på vägen. Det är faktiskt så att jag har nått några milstolpar i projektet. I början av veckan blev den nya webb-platsen klar och i slutet fick jag ordning på tekniken för att sända live-tv över nätet. Det fungerade bra, men det gäller att ha tillgång till bra bandbredd och en snabb dator utan massa systemprocesser igång. Sedan har jag skrivit klart texterna som ska ligga som grund för både webbplats, presentationer och ansökningar, och det har inte varit det lättaste. Det gäller ju att välja ett språk som både är seriöst och lättförståeligt. Nu filar jag vidare på formuleringar och innehåll under helgen. Sedan ska några Facebookvänner få access till sajten och förhoppningsvis komma med synpunkter och goda idéer.

Idag har jag varit i Ystad och lämnat 100 dvd till projektledningen för Tillväxtskolan. Det blev också en fika med Anders Svensson innan jag åkte tillbaka till Malmö. Precis när jag passerade kontorströskeln fick jag ett samtal från en golfklubb i Stockholm som var intresserade av en ny profilering på nätet. Efter lite research har jag några idéer på förändring. Jag ska nog lägga fram ett förslag på en helt ny webbplats och tre korta informationsfilmer. Men det får bli om några veckor.

Nu känner jag mig ganska utmattad och ska försöka ta det lugnt resten av dagen. En lång promenad står på kvällsprogrammet annars är det noll, zero och nada som gäller.

Har kommer ytterligare ett litet smakprov från projektsajten. Just detta avsnitt är en liten del av texten som finns under rubriken målgrupper:

”Oavsett hur man blivit drabbad som barn så är tonårstiden kanske den jobbigaste perioden att gå igenom. Man mognar som människa och blir plötsligt medveten om samhällets krav och regler. Bär man samtidigt på mörka hemligheter så kan livet stundom bli outhärdligt. Att då kunna ta del av andra människors berättelser på ett enkelt och lättåtkomligt sätt kan bli en väg ut ur mörkret. Och kanske just det som krävs för att man ska våga ta det där svåra steget och söka den hjälp man förtjänar. Då ökar förutsättningarna att kunna gå in i vuxenlivet som en stark och harmonisk människa.

Den nya tekniken hör ungdomen till. YouTube, Twitter och Facebook är begrepp som är välkända för dem. Ska man nå ut med information på ett effektivt och övergripande sätt så är det precis där man ska vara.”

Idag testar jag att göra livesändningar här från kontoret i Malmö. Tekniken ska användas som en del i det nya projekt som jag skrivit om de senaste dagarna. Tanken är att vi i framtiden ska kunna livesända olika event som anknyter till övergrepp och utsatthet i barndomen.

Streamingen genereras av Adobe Flash Media Live Encoder och sedan skickar jag ut den på nätet via tjänsten Ustream. Förvänta er absolut inget agerande framför kameran. Det här är bara en test som kommer ligga live lite till och från under dagen och kvällen.

Bakgrundsmusiken tillhandahålls av världens bästa klassiska trumpetare, Maurice André, som för övrigt har varit min största idol sedan jag var 11 år.

Uppdaterat: Live-testen är slut. Nedan kan du se de sista minuterna av sändningen.

“Att barndomen kan ha ett starkt inflytande på många människor är ingen nyhet. Men att svåra upplevelser i barndomen kan skapa så pass djupa sår att det påverkar ett helt liv är något man inte gärna vill prata om. Åsikter och behandlingsformer är många, men de flesta som jobbar inom psykiatrin är dock överens om en sak. Ju längre man håller tyst, desto svårare blir det att läka.”

“Vi vill vara den kommunikationskanal som saknas i vårt allt mer kalla och obegripliga samhälle. Vi vill berätta de historier som annars aldrig skulle ha berättats. Vi vill förmedla den kunskap som annars riskerar att kvävas i det digitala mediebruset. Och vi vill skapa skillnad och vara en del i självhjälp och rehabilitering.”

“Vårt mål är att beröra, informera och vägleda. Men vi vill också vara utbildande och opinionsbildande. Vi vill ge svar på viktiga frågeställningar kring övergrepp och dess konsekvenser. Vi vill avslöja obehagliga sanningar och få människor att tänka till. På sikt kanske vi kan skapa förändring och bidra till minskade kostnader för samhället.”

“De huvudsakliga målgrupperna kan delas upp i tre kategorier. Vi är nämligen tveksamma till att lägga alla resurser på en enda grupp av människor. De områden och ämnen vi försöker belysa är för komplexa för att människor och åldersgrupper ska kunna åtskiljas på ett naturligt sätt. Vi tror bestämt på att ungdomar, vuxna och yrkesmänniskor inom vården har en hel del att lära av varandra.”

“En dag blir det utsatta barnet tonåring. Och tonåringen blir ung vuxen. Till slut är han eller hon ett fullvuxet övergreppsbarn och kanske själv förälder. Och samtidigt bärare av minnen fyllda av skuld, skam och uppgivenhet.”

“Om man inte får hjälp med att bearbeta allt det tunga, det som ligger och gnager, det som vägrar släppa taget, så riskerar tillvaron att bli som en ond cirkel där lidandet aldrig tar slut. Och en dag kanske det förgångna hinner ifatt, knackar på dörren och slår ner som en bomb mitt i livet. Och då kan det vara för sent.”

Nu är den nya sajten för mitt drömprojekt klar. Från idé till public beta på 100 timmar. Trots nackspärr och diverse mindre åkommor har jag kämpat på och löst problemen ett efter ett. Och har ibland haft arbetsdagar på 14 timmar och kommit hem vid 3-tiden. På natten alltså. Men nu är det klart och resultatet blev över förväntan.

När jag började skissa på innehållet för några veckor sedan hade jag en lista med ett antal önskemål jag ville uppfylla:

- Sajten skulle byggas med Wordpress som bas
- Den skulle vara enkel utan massa onödiga knappar och funktioner
- Varje film med sin information skulle lagras i en databas
- Man skulle kunna kommentera filmerna
- Man skulle kunna betygsätta filmerna
- Rankinglistor med betygsatta filmer
- Obegränsat antal filmkategorier
- En startsida som skulle visa de tolv senaste filmerna
- Fem reklamplatser
- HD-kvalitet
- Möjlighet att öppna ett HD-fönster utan att behöva köra fullskärm
- Koppling till Twitter
- Minst sex informationssidor
- Lista med de mest kommenterade filmerna
- Koppling till alla kända videosajter
- Koppling till egen streamingserver
- Integrering med vårt eget publiceringssystem

Och nu är alla målen är uppfyllda och sidan i drift. Visserligen innehåller den bara pilotproduktioner och filmer som inte har med själva projektet att göra, men efter sommaren ska de bytas ut mot de första egna produktionerna. Under våren ska sajten testas och finjusteras med underlag av synpunkter och förslag från mina “betatestare”. Den ska också användas i marknadsföringssyfte när projektet nu rullar vidare.

Här bjuder jag på några skärmbilder från sajten. Jag har raderat sådant som kan avslöja loggor och namn eftersom det är lite känsligt just nu, speciellt med tanke på att jag är inne i en process med att registrera varumärken.