Jag vet att jag varit väldigt passiv med bloggandet under den senaste tiden. Det beror inte på att jag har slutat med att berätta om tillvaron, utan att jag numera använder andra medier. De flesta av mina vänner, släktingar och tidigare bloggläsare finns numera på Facebook och där berättar jag friskt om mitt liv och leverne. Både i text och bild. Och när det gäller mitt sociala projekt Kanal 24 så kan man följa det på Twitter.

Annars lever livet vidare. Just nu befinner jag mig i Skummeslöv och har gjort det till och från sedan i påskas. Jag har just klippt klart den första kortdokumentären för Kanal 24 och nästa vecka åker jag upp till Mellansverige för att spela in material till ytterligare fem filmer.

Vänner och släktingar passerar stugorna i strid ström och jag trivs ganska bra med att varva arbete, gemenskap och kreativitet så här i denna ljuva sommartid.

Med dessa 25 scener från paradiset önskar jag alla en fortsatt skön sommar. Och har ni tröttna på mina sporadiska blogginlägg så får ni gärna bli min FB-vän. Väl mött!

Kattkompis.

Stugarbete.

Mowgli på besök?

Nej, bara min systerdotterson.

Sommar.

Mmm…

Livets under.

Sommarglädje.

Sommarlov.

Tennis i Båstad.

Kameran går hela dagarna.

Grönt är skönt.

Sommar igen.

Snurrig pippi.

Faster Gudrun.

Kusin Uffe.

Kusinbarn Maximus.

Brorsdotter Elin.

Svägerskans brorsdotter Ida.

Systerdotter Anna med son.

Vänskap över gränser.

Systerson Jonte.

Damtennis?

Mossbekämpning med högtryckstvätt.

Mitt smeknamn inristat i piren i Båstad. För 22 år sedan.

Lördag efter skolavslutningen. Det är nog en av de dagar jag minns starkast från barndomen. Den sprudlande glädjen av att vakna vid sextiden och höra ljudet från mamma och pappa när de packar det sista inför resan. Kan det verkligen vara sant, är det dags nu eller drömmer jag? Och så kommer mamma insmygande i rummet och sätter sig försiktigt på sängkanten. ”Tolle, vakna nu, skynda dig upp, vi ska snart åka”. Och jag inser att det inte är en dröm utan verklighet. Nu är det dags, nu ska det ske, det jag längtat efter varje minut sedan förra sommaren. Nu bär det äntligen av till paradiset igen.

Och här sitter jag nu, 40 år senare, och tittar ut över domänerna. Det ser annorlunda ut, men minnena är som tagna ur nuet. Jag ser stugans stentrapp där jag satte mig varje solskensmorgon under barndomen. Där solen värmde mitt ansikte, där jag tittade ut över de daggfuktiga ängarna, där jag andades fritt och kände dofterna som är så speciella för Skummeslöv. Där fick jag vara ett barn, där fick jag vakna lycklig, där fick jag drömma om en ljus framtid och leva för dagen. Där kände jag mig fri, älskad och trygg.

Är det så konstigt att tårar rinner?

Jag har varit i Skummeslöv och jobbat sedan i onsdags. Tyvärr har det handlat om ett recoveryjobb. Jag råkade nämligen ut för ett tråkigt missöde i början av veckan. En databas i programmet Filmplan 24 blev korrupt och det var omöjligt att rädda någon information. Både databas och den information jag hade matat in var borta. För alltid.

Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt, men efter ett tag kom jag på det. Det var i den automatiska backupen något hade gått fel. Efter lite felsökning kom jag på att det var virusprogrammet på servern som var orsaken. Det avbröt nämligen all överföring när en fil hade passerat 100 Mb (fråga mig inte varför). Och den databas som strulade var nästan 200 Mb stor. Och eftersom backupen tas i båda riktningarna så skickades den korrupta filen tillbaks till originaldatorn vid nästa automatiska backup. Resultatet blev en halv databas utan behörighetsinformation. På både backupserver och dator. Gissa om jag kunde hålla mig för skratt!

Som tur var hade jag en tidig säkerhetskopia på en annan dator och arbetet med att skriva om alla beräkningar, kommandon och skript tog ”bara” 12 timmar. Tyvärr var det rutinen för klipp- och tidskodsregistret som försvann där jag bl a hade registrerat de klipp jag ska använda i en film jag producerar för Europeiska Socialfonden just nu. Så när databasen var okey var det bara att gå igenom filmmaterialet ytterligare en gång och selektera på nytt. Sex timmar tog arbetet och igår kväll blev jag äntligen klar.

Den här helgen hade jag egentligen tänkt jobba med planeringen av de första tio filmerna till Kanal 24, men det blev ett tråkigt, frustrerande och ångestfyllt recoveryjobb istället. Sent igår kväll stod jag nere vid havet och tittade ut mot horisonten och funderade. Vad hade jag egentligen lärt mig? Jo, att det som kändes så hopplöst i onsdags redan börjar bli ett minne blott. Och att jag ska köra tredubbla backuper i fortsättningen. Slutet gott, allting gott.

En sen försommarkväll vid havet kan få den mest pessimistiska att le.

Då är jag hemma igen efter en fantastisk resa i Mellansverige. 20 personer har jag träffat varav 10 var helt nya bekantskaper. Och vilket mottagande jag har fått. Maken till positiv respons har jag nog aldrig mött tidigare. Hade projektet varit färdigfinansierat så hade allt varit fullbordat. Men nu hänger fortfarande många trådar i luften och osäkerheten är lite tung att bära. Men jag är superpeppad inför fortsättningen och redan på onsdag drar jag upp till Skummeslöv och påbörjar detaljplaneringen av de åtta filmer som nu är spikade. Inspelningarna kör igång i slutet av juli och datumet för premiären den 4:e oktober står fortfarande fast, dock med några mindre reservationer.

Trots all den positiva energi som människor delat med sig av så har resan stundom varit oerhört jobbig. Att ta del av alla dessa fruktansvärda övergreppshistorier och höra om dess konsekvenser kan få den starkaste att vackla. Och att sedan inse att det vi ser och hör bara är toppen på ett enormt gigantiskt isberg kan bli för mycket. Ibland när jag inser omfattningen av problemet så tappar jag all kraft. Kroppen blir tung och jag tvivlar på mig själv. Vad jag än gör så blir det bara en droppe i havet och jag känner mig åter som den där spillran på ett mörkt och stormigt hav. Men så kommer de tillbaka, alla positiva ord från de kloka, erfarna och inspirerande människor jag träffat, och hoppet tänds igen. Och jag inser att jag måste fortsätta att följa mitt hjärta. Både för min egen och andras skull.

Som en spillra…

Ensam är inte alltid stark.

Vi är många som bär på ärr från barndomen. Tillsammans är vi starka.

Om  jag följer mitt hjärtas röst så finner jag kanske vägen…

och konturerna blir tydliga.

Nu drar det ihop sig. I morgon åker jag iväg på en sju dagars resa med ideella förtecken. Det blir första gången jag träffar människor och organisationer i egenskap av social entreprenör. Och då handlar det såklart om mitt hjärteprojekt Kanal 24. Många trådar hänger fortfarande lösa, men jag är full av förtröstan att det jag gör är rätt och riktigt. Som jag skrev i förra inlägget har jag tillbringat de senaste dagarna i Skummeslöv och jag kan bara konstatera att jag fått enormt mycket gjort. Och det skulle jag inte om jag stannat kvar nere i Malmö över helgen. Jag har nu lagt sista handen på Filmplan 24 och börjat jobba skarpt i programmet. Jag märker redan hur mycket tid jag kommer att tjäna med de effektiva och ändamålsriktiga planeringsrutiner jag skapat. Mellan arbetsstunderna har jag promenerat. Totalt blev det drygt 5 mil under långhelgen och det finns nog inget bättre för kreativiteten än att vandra i skogen, vid havet och på strandängarna.

I Skummeslövs naturreservat traskade jag omkring redan som 3-åring.

Jag har flyttat kontoret till Skummeslöv några dagar. Det är mycket som ska göras klart inför resan till Mellansverige nästa vecka och här brukar arbetet bli både effektivare och produktivare. Jag har ofta funderat på varför och kommit fram till att det förmodligen beror på att ångesten som brukar följa mina steg oftast lyser med sin frånvaro när jag är här. Skummeslöv är ju fortfarande min fristad och jag har nog gett mig tusan på att inget mörkare än ljusgrått får tillträde till dessa domäner.

Jag vet att jag ofta brukar snöa in mig på min barndoms paradis, men det kan inte hjälpas. För mig är platsen magisk och det händer något i kroppen varje gång jag kommer hit. Allt omfamnar mig och närvaron till mig själv och naturen känns så oerhört stark. Det är som om blommorna viskar kärleksfullt till mig, som om träden brister ut i jubelsång, som om sanden smeker mig till ro, som om dimman tar mig i famn och vaggar mig trygg. Och stannar jag upp, blundar och lyssnar så hör jag. Stillheten, tystnaden, friden. Och rösterna uppe från trädkronorna. Att komma till Skummeslöv är som att komma hem. Ungefär som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.

I morse vaknade jag 4.00. Klarvaken och omöjligt att somna om. Grubbel, grubbel. Halv fem steg jag upp och tog en dusch. Efter frukosten packade jag ner lite prylar och drog iväg upp till Skummeslöv. Men jag kände hela tiden att jag hade glömt något, men kunde omöjligt komma på vad. När jag passerade stadsgränsen hade jag prickat av allt på listan i huvudet. Lite ombyte, kameran, datorn, bredbandsmodemet, musen, högtalarna, filerna jag ska jobba med, lite mat och nycklarna. Jo, det verkade vara allt.

Kopplade av och njöt av resan. Michael Jackson på bilstereon och farthållaren inställd på 115. Jag hade ju inte bråttom. Efter lite matinköp i Ängelholm svängde jag så in framför stugan. Registrerade elförbrukningen i iPhonen och låste upp. 15 grader inne och 10 ute. Plockade upp datorn och körde igång systemen. Allt funkade och 3g-täckningen var okey. Då kom jag på vad jag hade glömt. Jämmers elände. Gråt och tandagnisslan. Nej, kanske inte, men förbannat slarvigt. Jag som skulle göra klart produktionsplaner för tio filmer inför en pitch under veckan som kommer. Och gå igenom klippen från veckans inspelningar för tillväxtskolan. Visst kan jag jobba ändå, men det kommer att fresta på. Huvud- och muskelvärk blir förmodligen följden av mitt slarv.

Vad var det då jag hade glömt? Jo, mina terminalglasögon. Utan dem måste jag sitta med utsträckta armar och kisa med ögonen. Och det frestar på. Under en stund kändes allt tröstlöst och jag funderade på att åka tillbaka till storstan. Men nu har jag kommit hem från en timmes promenad och tillvaron känns lite ljusare. Jag har ju faktiskt lyckats skriva det här inlägget. Så jag gör ett försök trots allt.

Igår var jag uppe och hälsade på lille Valle, Dannes och Amelies nyfödde son. Knappt en vecka på jorden och så bedårande att till och med jag ler.