Bergmania

Under de senaste månaderna har jag kommit ytterligare en bit i min personliga utveckling och i min strävan efter att bli en hel människa. Jag har äntligen kunnat berätta om det som hände när jag var i tonåren, alltså när jag blev utsatt för övergrepp den tredje gången. Just den här händelsen har alltid omgärdats av en extra stor skuld och skam. Dels för att jag var så pass ”vuxen” när det hände, dels för att jag till en början var aktiv och tog egna initiativ och dels för att jag tillät någon att utnyttja mig en tredje gång. Jag har därför alltid trott att det var mitt eget fel. Och den känslan lever kvar i mig än i dag. Samtidigt som mitt förnuft säger att det absolut inte var mitt fel så går det inte att få bort skuldkänslorna ur kroppen. Men jag var ett barn och oavsett vad jag gjorde eller vilka initiativ jag tog så är det alltid den vuxnes skyldighet att säga nej.

Jag bestämde mig för att avslöja min tonårshistoria när jag höll på att producera den sista delen i filmserien ”Fyra nyanser av svart”. Och det var ett svårt beslut som sakta växte fram under samtalen med min terapeut. Det första steget var att avslöja att den förövare jag intervjuade i tredje delen i filmserien var samma man som förgrep sig på mig fram tills det att jag var 15 år. Jag hade alltså intervjuat min egen förövare. Visserligen har jag aldrig uppfattat honom som förövare. Och gör det fortfarande inte. Vi umgås än idag, dock sporadiskt och helt enligt mina villkor, men förnuftet säger mig att en förövare är precis vad han är. Det går aldrig att prata bort det faktum att han utnyttjade min nyfikenhet, min sårbarhet och mitt stora behov av bekräftelse. (Filmserien kan ses här)

Men historien tar absolut inte slut med filmserien. Jag har under de senaste åren haft mängder av kontakter med män som har liknande historier i bagaget. Alltså där man har varit i yngre tonåren och haft en djup vänskapsrelation med någon människa som har varit äldre än man själv och där relationen långsamt glidit över i ett sexuellt förhållande. Gemensamt för alla dessa män har varit att de som vuxna fortfarande kände en stor skuld och skam för det som inträffade. Och ingen ville tala om det, i alla fall inte officiellt. Den enda som har gläntat på dörren till en liknande berättelse är den tidigare radioprataren Bosse Löthén som har skildrat sin historia i boken ”Jag älskar den pojken”. Bosse berättar också om händelserna i kortdokumentär ”Barnen i Dhaka” som jag har producerat för Kanal 24. (Filmen kan ses här)

Som näste steg i min läkningsprocess skriver jag nu på romanen ”Liams revansch”. Berättelsen bygger till stor del på mina egna upplevelser som tonåring och beslutet att skriva boken grundar sig i det faktum att ingen annan av de män som hade kontaktat mig ville berätta sin historia officiellt. Jag tycker att det är oerhört viktigt att skildra just den här sortens övergrepp som jag vet är mycket vanliga. Eftersom väldigt få av de utsatta upplever händelserna som övergrepp så förekommer nästan aldrig något avslöjande eller någon anmälan. Konsekvenserna blir dock lika allvarliga som efter andra mer tydliga övergrepp.

Man kan säga att romanen ”Liams revansch” innehåller en del av det jag hade velat berätta i filmen ”Stackars barn”. Nu verkar det som om den filmen inte blir så mycket mer än ett manusutkast. Men det spelar ingen roll. Att skriva en bok är så mycket enklare än att göra en film och huvudsaken är att jag får berätta de historier jag tycker är viktiga och som samtidigt hjälper mig att hitta rätt i tillvaron. Jag har redan ett förlag som är intresserade av att ge ut boken, men jag skulle nog hellre vilja integrera den i ett lite större sammanhang där intäkterna går till ett socialt projekt, exempelvis i vår stiftelse. Det kan vara ett projekt som hjälper unga människor att uttrycka känslor, tankar och upplevelser i ord, bild eller musik. Ett sådant upplägg skulle definitivt kännas gott i hjärtat.