En 70-årsjubilerande, sann optimist – bokstavligen. Han har seglat runt Öland, Gotland och Lidingö - i Optimistjolle. Seglatser, som gjorts i protest mot den dåliga beredskapen inför stora oljekatastrofer i Östersjön. Över 6 000 namn på protestlistor överlämnades år 2006 till dåvarande miljöministern. De levererades högtidligen med Ölandsjollen Clean Baltic II till Rosenbads kaj vid Stockholms Ström.

Pehr Hasselrot, född den 10 augusti 1940, i Stockholm, uppvuxen på Lidingö.

Som 17-åring fotograferande reporter för lokalpressen. Utgick år 1961 som första elev från Christer Strömholms fotoskola i Stockholm. Med högsta betyg startade han året därpå sin Studio Nio i Lidingö.

Pehr Hasselrot, författare, bildjournalist, opinionsbildare och filmare, har genom åren hunnit med mycket.  År 1977 kom han till Kolmården med familjen från Gotland där han bott sju år. Dessförinnan på Lidingö och i Stockholm.

Sedan 60-talet har han gjort sig känd genom sin omfattande dokumentation av Svenska och utländska hällristningar och ett flertal böcker och stora utställningar i ämnet. Efter att år 1988, genom en i riksmedierna uppmärksammad protestaktion, lyckats få vägverket att göra en krok på E4-motorvägen, för de unika Herrbroristningarna, blev Pehr Hasselrot belönad med Föreningen Gamla Norrköpings utmärkelse 1991, Lidén-medaljen. Det inspirerade honom att år 1993 grunda Föreningen Bronsålder i Norrköping och öppnade Hällristningsmuseet på Himmelstalund. Han skapade också traditionen med föreningens årligen återkommande och mycket uppskattade forntidsteater.

Under åren 1989-1991 var Pehr Hasselrot marknadschef på Östgötateatern.

Förutom opinionsbildning arbetar Pehr Hasselrot nu i sitt bokförlag och filmbolaget. Sedan några år fotograferar han det mesta, som finns och händer i närområdet – Bråvikens norra strand.  Någon tanke på riktig pension finns inte.

Grattis Pehr!

Snapshot från en av premiärfilmerna, en musikvideo med Josef Mauritzson, som vi filmade och klippte i slutet av förra veckan.

Annars lever livet vidare. Just nu befinner jag mig i Skummeslöv och har gjort det till och från sedan i påskas. Jag har just klippt klart den första kortdokumentären för Kanal 24 och nästa vecka åker jag upp till Mellansverige för att spela in material till ytterligare fem filmer.

Vänner och släktingar passerar stugorna i strid ström och jag trivs ganska bra med att varva arbete, gemenskap och kreativitet så här i denna ljuva sommartid.

Med dessa 25 scener från paradiset önskar jag alla en fortsatt skön sommar. Och har ni tröttna på mina sporadiska blogginlägg så får ni gärna bli min FB-vän. Väl mött!

Kattkompis.

Stugarbete.

Mowgli på besök?

Nej, bara min systerdotterson.

Sommar.

Mmm…

Livets under.

Sommarglädje.

Sommarlov.

Tennis i Båstad.

Kameran går hela dagarna.

Grönt är skönt.

Sommar igen.

Snurrig pippi.

Faster Gudrun.

Kusin Uffe.

Kusinbarn Maximus.

Brorsdotter Elin.

Svägerskans brorsdotter Ida.

Systerdotter Anna med son.

Vänskap över gränser.

Systerson Jonte.

Damtennis?

Mossbekämpning med högtryckstvätt.

Mitt smeknamn inristat i piren i Båstad. För 22 år sedan.

Och här sitter jag nu, 40 år senare, och tittar ut över domänerna. Det ser annorlunda ut, men minnena är som tagna ur nuet. Jag ser stugans stentrapp där jag satte mig varje solskensmorgon under barndomen. Där solen värmde mitt ansikte, där jag tittade ut över de daggfuktiga ängarna, där jag andades fritt och kände dofterna som är så speciella för Skummeslöv. Där fick jag vara ett barn, där fick jag vakna lycklig, där fick jag drömma om en ljus framtid och leva för dagen. Där kände jag mig fri, älskad och trygg.

Är det så konstigt att tårar rinner?

Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade hänt, men efter ett tag kom jag på det. Det var i den automatiska backupen något hade gått fel. Efter lite felsökning kom jag på att det var virusprogrammet på servern som var orsaken. Det avbröt nämligen all överföring när en fil hade passerat 100 Mb (fråga mig inte varför). Och den databas som strulade var nästan 200 Mb stor. Och eftersom backupen tas i båda riktningarna så skickades den korrupta filen tillbaks till originaldatorn vid nästa automatiska backup. Resultatet blev en halv databas utan behörighetsinformation. På både backupserver och dator. Gissa om jag kunde hålla mig för skratt!

Som tur var hade jag en tidig säkerhetskopia på en annan dator och arbetet med att skriva om alla beräkningar, kommandon och skript tog ”bara” 12 timmar. Tyvärr var det rutinen för klipp- och tidskodsregistret som försvann där jag bl a hade registrerat de klipp jag ska använda i en film jag producerar för Europeiska Socialfonden just nu. Så när databasen var okey var det bara att gå igenom filmmaterialet ytterligare en gång och selektera på nytt. Sex timmar tog arbetet och igår kväll blev jag äntligen klar.

Den här helgen hade jag egentligen tänkt jobba med planeringen av de första tio filmerna till Kanal 24, men det blev ett tråkigt, frustrerande och ångestfyllt recoveryjobb istället. Sent igår kväll stod jag nere vid havet och tittade ut mot horisonten och funderade. Vad hade jag egentligen lärt mig? Jo, att det som kändes så hopplöst i onsdags redan börjar bli ett minne blott. Och att jag ska köra tredubbla backuper i fortsättningen. Slutet gott, allting gott.

En sen försommarkväll vid havet kan få den mest pessimistiska att le.

Trots all den positiva energi som människor delat med sig av så har resan stundom varit oerhört jobbig. Att ta del av alla dessa fruktansvärda övergreppshistorier och höra om dess konsekvenser kan få den starkaste att vackla. Och att sedan inse att det vi ser och hör bara är toppen på ett enormt gigantiskt isberg kan bli för mycket. Ibland när jag inser omfattningen av problemet så tappar jag all kraft. Kroppen blir tung och jag tvivlar på mig själv. Vad jag än gör så blir det bara en droppe i havet och jag känner mig åter som den där spillran på ett mörkt och stormigt hav. Men så kommer de tillbaka, alla positiva ord från de kloka, erfarna och inspirerande människor jag träffat, och hoppet tänds igen. Och jag inser att jag måste fortsätta att följa mitt hjärta. Både för min egen och andras skull.

Som en spillra…

Ensam är inte alltid stark.

Vi är många som bär på ärr från barndomen. Tillsammans är vi starka.

Om  jag följer mitt hjärtas röst så finner jag kanske vägen…

och konturerna blir tydliga.