Några jobbiga dagar har passerat. I söndags tittade jag på ”Sleepers”, en film jag sett flera gånger tidigare. Och jag vet inte varför jag måste se den igen, för reaktionen blir alltid den samma. Filmen handlar om fyra pojkar som hamnar på en ungdomsvårdsskola där de utsätts för misshandel och sexuella övergrepp av vakterna. Det sker ofta i en mörk och skrämmande källare och det är så många känslor och minnen som väcks till liv när bilderna spelas upp framför mig. Det känns precis som om tiden stannar upp och jag är tillbaks i scoutlyorna under kyrkan tillsammans med min egen baneman. Jag är glad att jag har kommit så långt i min utveckling att jag numera kan gråta och tillåta mig att känna som jag gör.

Lite senare på söndagen tittade jag på ”This is it” med Michael Jackson. Och jag blev glatt överraskad för att filmen var så bra. Jag hade nog väntat mig en dokumentär med snabba och röriga klipp à la dagens musikvideor, men det här var något helt annat. Hela låtar utan avbrott, långa svepande klipp och en omsorgsfull varm inramning. Jag kan inte göra annat än att ge filmen fem stjärnor av fem möjliga. Jag vet inte riktigt vad det är hos den här mannen som berör mig så starkt, men jag kunde omöjligtvis hålla tårarna tillbaka. Michael Jackson utstrålar så mycket sorg, tomhet och vilsenhet att det fyller ens hjärta upp till bredden. Och för korta stunder känner man igen sig och inser att vi människor kanske inte är så olika trots allt. Oavsett karriär, status och handlingar. Michael är borta, men musiken lever vidare och kommer alltid att ta mig tillbaka till 80-talets hektiska prestigejakt och till alla de människor som då var en del av mitt liv. Och hur framtiden än kommer att se ut så kan ingen ta just det ifrån mig i alla fall. Minnena alltså.

Kevin Bacon spelar den sadistiska förövaren i “Sleepers”.