När jag var i tonÃ¥ren sa jag till mig själv att när jag blev stor skulle jag absolut inte bli lika lättirriterad som pappa. Men ska sanningen fram sÃ¥ har jag nog blivit precis sÃ¥ som jag inte ville bli. Jag blir lätt irriterad och ibland kan irritationen sitta i ganska länge. Eller ganska mycket länge. Eller jätte-jätte-länge. Nu pratar jag inte om smÃ¥saker som när människor trycker pÃ¥ hissknappen fast den redan lyser, eller om smÃ¥barnsmammor som gÃ¥r i bredd med barnvagnarna sÃ¥ att mötande fotgängare fÃ¥r gÃ¥ ut i leran bredvid trottoaren, eller om ungdomar som vägrar upplÃ¥ta sina platser i bussen till gamlingar som inte orkar stÃ¥, eller om folk som sär skriver var och vart annat ord, eller om envisa telefonförsäljare, eller om folk som inte kan köra i rondell, eller om hundägare som inte plockar upp sin skit, eller om…

Listan på små irritationsmoment i tillvaron kan göras lång, men det är inte där skon klämmer. Nej, jag pratar om människor som uttalar sig om saker som de inte har en aning om. De som lever sina liv med skygglappar och tror att alla andra tänker, känner och reagerar precis som de. Och det är speciellt inom två områden där korkade synpunkter får mig att gå i taket: självmord och sexuella övergrepp. Två områden som jag har ganska stor erfarenhet av, både från mina egna upplevelser och från de människor jag fått kontakt med under de senaste åren. Nu ska jag inte gå in på några detaljer, men i helgen hade jag orsak att gå i taket då jag möttes av ytterst naiva synpunkter på Facebook angående Emil Forselius självmord. Jag har oerhört svårt för att respektera andras åsikter när de bygger på okunskap, naivitet och bristande empati. Om man inte bryr sig om att ta reda på fakta, kan man lika gärna vara tyst. Så det så.

För att rÃ¥da bot pÃ¥ helgens uppkomna ilska var jag tvungen att agera. SÃ¥ strax före Ã¥tta pÃ¥ lördagsmorgonen gav jag mig ut pÃ¥ en mastodontpromenad och jag kom faktiskt inte hem förrän efter lunch. Mitt enda sällskap var tankarna och självklart… min lilleputtkamera.