I morse vaknade jag 4.00. Klarvaken och omöjligt att somna om. Grubbel, grubbel. Halv fem steg jag upp och tog en dusch. Efter frukosten packade jag ner lite prylar och drog iväg upp till Skummeslöv. Men jag kände hela tiden att jag hade glömt något, men kunde omöjligt komma på vad. När jag passerade stadsgränsen hade jag prickat av allt på listan i huvudet. Lite ombyte, kameran, datorn, bredbandsmodemet, musen, högtalarna, filerna jag ska jobba med, lite mat och nycklarna. Jo, det verkade vara allt.

Kopplade av och njöt av resan. Michael Jackson på bilstereon och farthållaren inställd på 115. Jag hade ju inte bråttom. Efter lite matinköp i Ängelholm svängde jag så in framför stugan. Registrerade elförbrukningen i iPhonen och låste upp. 15 grader inne och 10 ute. Plockade upp datorn och körde igång systemen. Allt funkade och 3g-täckningen var okey. Då kom jag på vad jag hade glömt. Jämmers elände. Gråt och tandagnisslan. Nej, kanske inte, men förbannat slarvigt. Jag som skulle göra klart produktionsplaner för tio filmer inför en pitch under veckan som kommer. Och gå igenom klippen från veckans inspelningar för tillväxtskolan. Visst kan jag jobba ändå, men det kommer att fresta på. Huvud- och muskelvärk blir förmodligen följden av mitt slarv.

Vad var det då jag hade glömt? Jo, mina terminalglasögon. Utan dem måste jag sitta med utsträckta armar och kisa med ögonen. Och det frestar på. Under en stund kändes allt tröstlöst och jag funderade på att åka tillbaka till storstan. Men nu har jag kommit hem från en timmes promenad och tillvaron känns lite ljusare. Jag har ju faktiskt lyckats skriva det här inlägget. Så jag gör ett försök trots allt.

Igår var jag uppe och hälsade på lille Valle, Dannes och Amelies nyfödde son. Knappt en vecka på jorden och så bedårande att till och med jag ler.