Jag har flyttat kontoret till Skummeslöv några dagar. Det är mycket som ska göras klart inför resan till Mellansverige nästa vecka och här brukar arbetet bli både effektivare och produktivare. Jag har ofta funderat på varför och kommit fram till att det förmodligen beror på att ångesten som brukar följa mina steg oftast lyser med sin frånvaro när jag är här. Skummeslöv är ju fortfarande min fristad och jag har nog gett mig tusan på att inget mörkare än ljusgrått får tillträde till dessa domäner.

Jag vet att jag ofta brukar snöa in mig på min barndoms paradis, men det kan inte hjälpas. För mig är platsen magisk och det händer något i kroppen varje gång jag kommer hit. Allt omfamnar mig och närvaron till mig själv och naturen känns så oerhört stark. Det är som om blommorna viskar kärleksfullt till mig, som om träden brister ut i jubelsång, som om sanden smeker mig till ro, som om dimman tar mig i famn och vaggar mig trygg. Och stannar jag upp, blundar och lyssnar så hör jag. Stillheten, tystnaden, friden. Och rösterna uppe från trädkronorna. Att komma till Skummeslöv är som att komma hem. Ungefär som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.