Då är jag hemma igen efter en fantastisk resa i Mellansverige. 20 personer har jag träffat varav 10 var helt nya bekantskaper. Och vilket mottagande jag har fått. Maken till positiv respons har jag nog aldrig mött tidigare. Hade projektet varit färdigfinansierat så hade allt varit fullbordat. Men nu hänger fortfarande många trådar i luften och osäkerheten är lite tung att bära. Men jag är superpeppad inför fortsättningen och redan på onsdag drar jag upp till Skummeslöv och påbörjar detaljplaneringen av de åtta filmer som nu är spikade. Inspelningarna kör igång i slutet av juli och datumet för premiären den 4:e oktober står fortfarande fast, dock med några mindre reservationer.

Trots all den positiva energi som människor delat med sig av så har resan stundom varit oerhört jobbig. Att ta del av alla dessa fruktansvärda övergreppshistorier och höra om dess konsekvenser kan få den starkaste att vackla. Och att sedan inse att det vi ser och hör bara är toppen på ett enormt gigantiskt isberg kan bli för mycket. Ibland när jag inser omfattningen av problemet så tappar jag all kraft. Kroppen blir tung och jag tvivlar på mig själv. Vad jag än gör så blir det bara en droppe i havet och jag känner mig åter som den där spillran på ett mörkt och stormigt hav. Men så kommer de tillbaka, alla positiva ord från de kloka, erfarna och inspirerande människor jag träffat, och hoppet tänds igen. Och jag inser att jag måste fortsätta att följa mitt hjärta. Både för min egen och andras skull.

Som en spillra…

Ensam är inte alltid stark.

Vi är många som bär på ärr från barndomen. Tillsammans är vi starka.

Om  jag följer mitt hjärtas röst sÃ¥ finner jag kanske vägen…

och konturerna blir tydliga.