Lördag efter skolavslutningen. Det är nog en av de dagar jag minns starkast från barndomen. Den sprudlande glädjen av att vakna vid sextiden och höra ljudet från mamma och pappa när de packar det sista inför resan. Kan det verkligen vara sant, är det dags nu eller drömmer jag? Och så kommer mamma insmygande i rummet och sätter sig försiktigt på sängkanten. ”Tolle, vakna nu, skynda dig upp, vi ska snart åka”. Och jag inser att det inte är en dröm utan verklighet. Nu är det dags, nu ska det ske, det jag längtat efter varje minut sedan förra sommaren. Nu bär det äntligen av till paradiset igen.

Och här sitter jag nu, 40 år senare, och tittar ut över domänerna. Det ser annorlunda ut, men minnena är som tagna ur nuet. Jag ser stugans stentrapp där jag satte mig varje solskensmorgon under barndomen. Där solen värmde mitt ansikte, där jag tittade ut över de daggfuktiga ängarna, där jag andades fritt och kände dofterna som är så speciella för Skummeslöv. Där fick jag vara ett barn, där fick jag vakna lycklig, där fick jag drömma om en ljus framtid och leva för dagen. Där kände jag mig fri, älskad och trygg.

Är det så konstigt att tårar rinner?