Nu drar det ihop sig. I morgon åker jag iväg på en sju dagars resa med ideella förtecken. Det blir första gången jag träffar människor och organisationer i egenskap av social entreprenör. Och då handlar det såklart om mitt hjärteprojekt Kanal 24. Många trådar hänger fortfarande lösa, men jag är full av förtröstan att det jag gör är rätt och riktigt. Som jag skrev i förra inlägget har jag tillbringat de senaste dagarna i Skummeslöv och jag kan bara konstatera att jag fått enormt mycket gjort. Och det skulle jag inte om jag stannat kvar nere i Malmö över helgen. Jag har nu lagt sista handen på Filmplan 24 och börjat jobba skarpt i programmet. Jag märker redan hur mycket tid jag kommer att tjäna med de effektiva och ändamålsriktiga planeringsrutiner jag skapat. Mellan arbetsstunderna har jag promenerat. Totalt blev det drygt 5 mil under långhelgen och det finns nog inget bättre för kreativiteten än att vandra i skogen, vid havet och på strandängarna.

I Skummeslövs naturreservat traskade jag omkring redan som 3-åring.

Jag har flyttat kontoret till Skummeslöv några dagar. Det är mycket som ska göras klart inför resan till Mellansverige nästa vecka och här brukar arbetet bli både effektivare och produktivare. Jag har ofta funderat på varför och kommit fram till att det förmodligen beror på att ångesten som brukar följa mina steg oftast lyser med sin frånvaro när jag är här. Skummeslöv är ju fortfarande min fristad och jag har nog gett mig tusan på att inget mörkare än ljusgrått får tillträde till dessa domäner.

Jag vet att jag ofta brukar snöa in mig på min barndoms paradis, men det kan inte hjälpas. För mig är platsen magisk och det händer något i kroppen varje gång jag kommer hit. Allt omfamnar mig och närvaron till mig själv och naturen känns så oerhört stark. Det är som om blommorna viskar kärleksfullt till mig, som om träden brister ut i jubelsång, som om sanden smeker mig till ro, som om dimman tar mig i famn och vaggar mig trygg. Och stannar jag upp, blundar och lyssnar så hör jag. Stillheten, tystnaden, friden. Och rösterna uppe från trädkronorna. Att komma till Skummeslöv är som att komma hem. Ungefär som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.

I morse vaknade jag 4.00. Klarvaken och omöjligt att somna om. Grubbel, grubbel. Halv fem steg jag upp och tog en dusch. Efter frukosten packade jag ner lite prylar och drog iväg upp till Skummeslöv. Men jag kände hela tiden att jag hade glömt något, men kunde omöjligt komma på vad. När jag passerade stadsgränsen hade jag prickat av allt på listan i huvudet. Lite ombyte, kameran, datorn, bredbandsmodemet, musen, högtalarna, filerna jag ska jobba med, lite mat och nycklarna. Jo, det verkade vara allt.

Kopplade av och njöt av resan. Michael Jackson på bilstereon och farthållaren inställd på 115. Jag hade ju inte bråttom. Efter lite matinköp i Ängelholm svängde jag så in framför stugan. Registrerade elförbrukningen i iPhonen och låste upp. 15 grader inne och 10 ute. Plockade upp datorn och körde igång systemen. Allt funkade och 3g-täckningen var okey. Då kom jag på vad jag hade glömt. Jämmers elände. Gråt och tandagnisslan. Nej, kanske inte, men förbannat slarvigt. Jag som skulle göra klart produktionsplaner för tio filmer inför en pitch under veckan som kommer. Och gå igenom klippen från veckans inspelningar för tillväxtskolan. Visst kan jag jobba ändå, men det kommer att fresta på. Huvud- och muskelvärk blir förmodligen följden av mitt slarv.

Vad var det då jag hade glömt? Jo, mina terminalglasögon. Utan dem måste jag sitta med utsträckta armar och kisa med ögonen. Och det frestar på. Under en stund kändes allt tröstlöst och jag funderade på att åka tillbaka till storstan. Men nu har jag kommit hem från en timmes promenad och tillvaron känns lite ljusare. Jag har ju faktiskt lyckats skriva det här inlägget. Så jag gör ett försök trots allt.

Igår var jag uppe och hälsade på lille Valle, Dannes och Amelies nyfödde son. Knappt en vecka på jorden och så bedårande att till och med jag ler.

I höstas sa jag till mig själv att jag aldrig mer skulle utveckla någon ny mjukvara. Efter nästan tjugo år av programmering och databasdesign, och med ett 15-tal mer eller mindre komplexa system i bagaget, fick det vara nog. Hur jag än försökte hittade jag varken inspiration eller motivation, eller den skyhöga nivå av koncentration som krävs för att göra ett gott arbete. Men man ska aldrig säga aldrig.

Jag vet ju att om jag verkligen brinner för något, och dessutom är i behov av verktyg som kan effektivisera och förenkla arbetet, så brukar viljan att skapa göra sig påmind ändå. Och det är precis vad som hänt under de senaste veckorna. Det började med en vag idé, sedan satte jag igång utvecklingen, och nu börjar jag se resultat. Och det jag ser är gott. Jag vet inte om det beror på att jag suttit i Skummeslöv och arbetat, eller om det är inspirationen inför drömprojektet som tagit mig in i programmeringsdimman och relationernas labyrinter igen. Men det spelar egentligen ingen roll, utan faktum är att en ny mjukvara börjar se dagens ljus. Det är ett litet snillrikt program (om jag får säga det själv) som kommer att hjälpa mig oändligt mycket i framtiden. Och det kan ju behövas då ambitionen är att producera 150 Kanal 24-filmer under de kommande tre åren.

Jag kallar programmet Filmplan 24 och det är ett litet system för pre-production, alltså arbetet innan man påbörjar själva redigeringen av en film. Jag har helt utgått från mina egna behov och det är därför jag vet att det kommer att fungera. Filmplan 24 innehåller rutiner för filmplanering, tidsplanering, arbetsuppgifter och åtaganden, frågeställningar och målsättningar, scenuppbyggnad, klippregister, resurser och kontakter. Alltså mycket av det som ett vanligt redigeringsprogram saknar.

Arbetet är lång ifrån klart. Det kommer säkert ta flera år innan jag är nöjd, men redan nu kan jag börja använda rutinerna och förenkla mitt arbete. Sedan får jag bygga på med nya funktioner efter hand.

Ett snapshot från klippregistret.

Sedan i påskas har jag varit uppe i Skummeslöv flera gånger. Något som slog mig när jag satt nere vid havet på ”min” bänk i söndags, just innan jag skulle återvända till Malmö, var hur lite känslorna har förändrats med tiden. Det spelar ingen roll om jag åker till Skummeslöv fyra helger i rad, glädjen och spänningen när jag närmar mig känns lika stor varje gång. Och det spelar ingen roll om jag åker därifrån och vet att jag kommer tillbaka om bara några dagar, sorgen över att behöva lämna paradiset berör mig lika starkt i alla fall. Jag vet att känslorna har sin bakgrund i min barndom, men ändå kan jag inte låta bli att förvånas över att de inte ger med sig med tiden.

Igår körde jag igång ett nytt filmprojekt för Sparbanken Syd och Europeiska socialfonden. Den förra filmen om Tillväxtskolan väckte stor uppmärksamhet, både på regerings- och EU-nivå, och under våren har jag fått flera nya förfrågningar. Självklart hägrar drömprojektet i fjärran, men så länge finansieringen inte är helt ordnad är jag glad över att få möjlighet att även jobba med andra kreativa och utmanande projekt. I slutet av maj åker jag i alla fall på en research- och mötesresa till Mellansverige där jag ska träffa flera hjälporganisationer för samarbetsdiskussioner samt ett antal presumtiva medverkande i de första planerade filmerna.

Om någon vill veta lite mer om drömprojektet så har jag lagt ut en liten film där jag berättar vad det handlar om. Se filmen “Historien om Kanal 24″ här.

Från gårdagens inspelning på Sparbanken Syd.

Ända sedan förra helgens uppdrag på Malmö Opera har jag burit på en låt i huvudet. Den vägrar försvinna och finns där på morgonen när jag vaknar och på kvällen när jag går till sängs. En av textraderna är så stark att jag blir tårögd varje gång den passerar. Kan det bero på att jag känner mig just så eller är det bara förändringens vindar som gör mig sårbar?

Helen Sjöholm sjunger “Du måste finnas” ur “Kristina från Duvemåla” på Malmö Opera.

Jag har oerhört många minnen från tiden då jag själv var aktiv inom musiken. Som den gången då vi turnerade med Cyndee Peters, eller då det var uruppförande av någon kör- eller brassmusik jag hade skrivit, eller då vi var med i Europamästerskapen och tävlade med kammarkören, eller från alla de gånger vi turnerade runt om i världen med olika musikgrupper, eller då jag var musikalisk ledare och dirigent för Återsken, eller då jag var pianist under en turné arrangerad av Rikskonserter, eller då min musiklärarkollega Lotta och jag sjöng duett i musikalen Sagan. De flesta minnen härstammar från sent 70-tal, och några enstaka från tidigt 80-tal.

Från de senaste 20 åren har jag inte så många musikaliska minnen. Det är inte så att jag varit helt musikaliskt passiv, utan istället medvetet hållit mig borta från scenen. Under helgens stora evenemang på Malmö Opera väcktes många minnen till liv igen och det var länge sedan jag trivdes så bra.

Men ska sanningen fram så gick jag faktiskt med en gnagande oro i kroppen. Och den släppte inte förrän filmen med Jan Malmsjö hade visats sista gången under söndagens kvällskonsert. Det var nämligen så att dator, mjukvara och hårdvara inte riktigt harmoniserade med varandra. Och det är ju inte så bra när bildspel, filmer och upp- och nedtoningar ska starta exakt på sekunden och synkroniseras med dirigent, musik och publikens applåder. Problemen uppenbarade sig vid torsdagens tekniktest och på kvällen satt jag flera timmar och avinstallerade och inaktiverade drivrutiner och processer som jag misstänkte kunde vara orsak till alla fördröjningar och låsningar i systemet.

På fredagens genrep gick det okey och jag måste erkänna att hjärtat fladdrade någonstans i högt upp i halsen när det var dags för premiär några timmar senare. När koordinatorns röst sprakade i kommunikationsradion ”Video, stand-by”, ”Video, NU”, var det bara att be en bön, tuta och köra, och hoppas på det bästa. Och allt gick faktiskt bra. Visserligen försvann ljudet från min monitor när det var dags att köra igång bildspelet ”Eldstorm” och jag varken hörde eller såg hur länge publiken applåderade. Jag blev ett par sekunder sen i starten, men det löste jag vid de andra fyra konserterna.

Nu har jag ytterligare ett härligt musikminne att lägga till de andra. Det har varit oerhört roligt att få vara delaktigt i ett så pass stort arrangemang och få umgås med så många härliga musiker, artister och tekniker under tre långa och fantastiska dagar.

Här kommer ett litet urval av bilder jag tog uppe från regirummet.

Malmö Brandkårs Orkester är en av Sveriges ledande ceremoni- och underhållningsorkestrar.

Helsingborgs konserthuskör tillsammans med Christer Nerfont.

Arja Saijonmaa.

Brenna Conrad, sopran från Canada.

Helen Sjöholm och Fredrik Lycke.

Tenorerna.

Sten Nilsson.

Dirigent Russell Harris.

Hasse Andersson.

Programvärd Marianne Mörck bjöd på sig själv i ett uppskattat nummer. Här tillsammans med doa-flickorna.

Hela ensemblen.

Och så lilla jag i regirummet under pausen mellan akt 1 och 2.

Idag var det tekniktest på Malmö Opera och allt föll ut till största belåtenhet. Tekniken är ofta upphov till oro innan allt fungerar som det ska, speciellt när det ska kopplas ihop system som normalt inte används tillsammans. Men efter lite trixande och fixande fick vi igång även ljudet och nu återstår bara en del mindre justeringar innan torsdagens repetitioner kör igång. Men tro inte att allt är frid och fröjd bara för att tekniken är i hamn. Tidigare var jag säker på att askmolnen från Island inte skulle påverka mig personligen, men nu verkar det som att även jag blir drabbad. Det är ingen större grej, men jag kan tvingas redigera om en av filmerna alldeles innan den första konserten startar. En av solisterna är nämligen den kanadensiska sångerskan Brenna Conrad och osäkerheten är stor om hon kommer att kunna ta sig till Sverige som det är tänkt. Om hon uteblir sätts det förmodligen in en reserv och då måste det ändras i en av filmerna. Men vad gör man inte för konsten. Hur det än blir så väntar en rolig och minnesvärd helg.

Regirummet på Malmö Opera kommer att vara min arbetsplats under den kommande helgen.

När jag var 12 år köpte jag min första skiva för egna pengar. Det var en EP med ”Hej Clown” - en låt som jag omedelbart blev förälskad i när Jan Malmsjö sjöng den i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen 1969. Jag minns än i dag känslan att komma ut från affären på Kungsgatan i Enköping med skivan i en liten papperspåse och lyckan över att snart få spela den på mammas och pappas nyinköpta radiogrammofon. Sedan den dagen har jag alltid gillat Jan Malmsjö. En mer mångsidig och skicklig skådespelare och artist får man nog leta efter. Och efter hans tolkning av rollen som biskop Edvard Vergérus i Ingmar Bergmans storslagna film ”Fanny och Alexander” har jag varit full av beundran. Hittills har det vilat en slags mystik över honom och jag har ibland funderat över vilken slags människa han egentligen är.

Nu kan jag lägga ytterligare en erfarenhet i kunskapsbanken. Idag fick jag nämligen träffa Jan Malmsjö i egen hög person. Och inte nog med det. Nu är det mer än efternamnet som jag har gemensamt med Ingmar Bergman. Vi har nämligen regisserat Jan Malmsjö båda två. Självklart kan ingen normalt funtad person jämföra Ingmar Bergmans mästerverk med en tvåminutersfilm producerad för Malmö Brandkårs Orkester, men lite stolt är jag nog över min bedrift. Och ett minne för livet har jag fått. Och hur var han då, mannen, myten, legenden? Jo, trots alla varningar för hans gräsliga humör, hans envishet och hans ovilja att ta regi gick det fantastiskt bra. Nu väntar ett utmanande klipparbete och sedan ska filmen visas för 8.000 personer på Malmö Opera om ett par veckor.

Paus för rengöring av smutsiga glasögon.

Just nu klipper jag fem filmer som ska visas för 8.000 personer på Malmö Opera i slutet av april. Det är ganska okomplicerade filmer med begränsade möjligheter till någon större konstnärlig utformning. Med det är ett jätteroligt uppdrag som jag sent ska glömma. När jag ändå nämner konstnärlig utformning så måste jag bara slå ett slag för min superbegåvade och talangfulla systerson Christoffer. Jag träffade honom under påsken och vi hade en hel del filmsnack att dryfta. Han är nu klar med sin utbildning i 3D-grafik på Luleå tekniska universitet och det är troligen bara en tidsfråga tills vi får se hans namn i eftertexterna till någon stor Hollywoodrulle. Tillsammans med en klasskamrat har Christoffer jobbat med examensprojektet ”Peasant Village” där målsättningen har varit att skapa ett antal visuella effekter för en film de själva spelat in. Sju veckor tog arbetet och det är Christoffer själv som spelar den lätt vilsne mannen i filmen.

Kolla gärna in Christoffers hemsida på ascella.se